I måndags var det dags för röntgen av Nim, det började väldigt dåligt med att jag försov mig jag försover mig typ aldrig men just denna dag vaknade jag 15 minuter innan jag skulle vara på plats, men kliniken var snälla och lät mig komma ändå vilket var en lättnad ville verkligen få det gjort.
Höfter och armbågar såg jätte fina ut, i ländryggen kunde man dock se något som inte hörde hemma där precis där hon reagerade när vi var hos fysioterapeuten :(
Det är så ledsamt men ändå så väntat, redan när jag såg Nim som liten la jag märke till hennes rörelsemönster hon har alltid lutat det högra bakbenet inåt och tagit spjärn med vänster ( svårt att förklara)  och så har hon alltid haft svårare att svänga till höger och gärna hoppat runt i stället.
Men med träning och rehab blev hon så otroligt mycket bättre hon är stark i kroppen och välmusklad så jag hade ändå en liten förhoppning om att det bara satt i musklerna.
Nu äter hon metacam i 10 dagar och går koppelpromenader på Onsdag ska vi till fysioterapeuten och göra en plan för framtida träning.
Just nu känner jag mig mest vilsen och jag vet inte alls hur framtiden kommer att se ut, ett liv i koppel utan träning är inget alternativ.
Bara efter dessa snart två veckorna i koppel är hon helt avstängd när vi är ute och går hon vill inget annat än att springa av sig all frustration och hon rör sig betydligt sämre när hon inte får röra sig mer fritt.
Jag hoppas på ett bra besök hos fysioterapeuten nästa vecka,  Nim och jag som äntligen hittat varandra liksom  :heart: