Denna helgen har verkligen varit jobbig, ( inte bara för att jag haft svin ont i munnen)
Agility SM har ju gått och jag har varit super glad för alla vänners fina resultat och massa grym agility att följa.
Men samtidigt se deppig för att inte kunna vara med och ännu mer över att detta var året jag hoppats att få tävla med två hundar. Men så blev det då verkligen inte då ingen av dom finns inte ens kvar vilket känns helt overkligt och tragiskt och denna helgen gjorde det sig verkligen påmint.
För två år sen trodde jag inte jag skulle sitta med en hund speciellt inte en lite Karamell med lång näsa och stånd öron.
Jag vet att det finns många fler om haft precis samma otur som jag och man kan verkligen undra varför?!

Jag funderar också på om man verkligen kan leva utan en Pumi?
Det är verkligen hur tomt som helst utan om små clownerna med större personligheter än universum.
Dom är små och dom är söta tålamodskrävande och tar massa plats.

Så för att skingra tankarna har jag tränat två pass, riktigt bra såna men jösses vad jag måste vara skärpt i tanken när jag ska försöka springa mer än 5 hinder på raken med den lilla Karamellen det blir annars mycket fort och fel.
Jag är inte alls van vid det och nä allt går inte riktigt lika lätt som med Stimm men det kommer bli riktigt bra till slut det kommer ta tid men det får det göra och vi ska ha kul på vägen.