Att ha en valp som man tycker är alldeles perfekt som man känner att man kan komma hur långt som helst med för att sen få drömmen krossad är i sig rätt så jobbigt, Att förlora en individ som man älskar är också jobbigt att sen skaffa en valp till som man tycker är alldeles perfekt är väldigt roligt och lite ett” plåster på såret”.
Roligt ända tills den dagen den första drömmen verkligen går i krasch på riktigt då helt plötsligt blir det svårt att tycka om den nya valpen eller kanske inte svårt men min hjärna gick in i nåt försvar i förra veckan och jag kände helt plötsligt hur jag ställde krav och tog distans till Qlura.
Från att ha älskat henne högt stängde jag av allt redo att fly om hon går sönder.
Med Stimm känner jag inte alls samma sak han är ju jag och jag är ju han på nåt sätt min bättre hälft :heart:

Men i kväll kände jag sån glädje över min fina valp igen ingen skuld bara ren glädje i hela själen över att hon är min bara min och oavsett av vilken anledning!!!!
För  hur gärna jag än skulle vilja får jag inte Hajja tillbaka bara för att jag slutar vara glad för det jag har kvar!
Ibland tror jag att jag tänker lite för mycket på hur det kunde varit och hur det kunde blivit (nej vilken lögn jag vet att jag tänker för mycket ) hur och om  är något vi inte kan påverka och livet är kort och skört och så värt att leva men att leva i nuet och med tankar på det vi kan förändra resten är bara att acceptera låter plätt lätt inte sant?!