I Onsdags var det agility träning, galet svår bana som vi inte alls redde ut tunnlar över allt och en halv döv hund och lätt irriterad matte är ingen bra kombo.
kände mig i vilket fall väldigt vilsen vilket jag ofta gör när jag tränar agility.
Men faktist så blir jag inte alls lika nervös när jag tävlar agility vilket jag tror beror på att jag inte alls samma krav på mig själv som i lydnaden, i agilityn är det en domare som kollar på loppet och publiken tror jag inte ödslar så mycket energi på att granska just mig sen går det så fort att man knappt hinner bli nervös och sen är stämningen mycket lättare på en agility tävling och det är nog det som gör att jag fortsatt med agilityn mer än lydnaden.

Kom och tänka på detta igår då vi tränade lydnad för första gången på rätt länge, Jag tycker verkligen att det är galet roligt att träna lydnad det är inte mycklet som slår känslan av att få gå ett bra fritt följ eller när hunden gör den perfekta inkallningen…
Men jag hatar verkligen att tävla lydnad och tycker det är 15 minuters rent lidande i stort sett, även om den känslan blir bättre efter fria följet och dum rutan där jag känner mig som mest granskad så kan jag liksom inte slappna av och bara njuta av det där fina fria följet vilket leder till att det aldrig blir så bra som på träning lite av en ond cirkel.
Men det är ju så roligt att träna lydnad  och agilitytävlingar är ju så roliga att åka på så det jämnar ut sig ;)
Fast efter igår funderar jag på om jag inte skulle ta tag i lydnaden ”på riktigt” igen vi får se det är klart man får den känslan efter ett bra träningspass och jag vet att det kommer krävas otroligt mycket träning av mig själv snarare än just moment tränignen. Tål att funderas på.

En gamal bild från Januari 2009